Mitt namn är Angelica Persson. Jag är uppvuxen i Stockholm men är numera Uppsalabo för studiernas skull. Jag visste tidigt att det var veterinär jag ville bli, det var kanske inte så konstigt med alla djur som vi hade hemma under min uppväxt. Hundar, katter, kanin, marsvin, hamster och så red jag på ridskola. Gymasievalet landade på Spånga gymnasium som var ensam om att ha en naturvetenskaplig linje med inriktning på djurkunskap. Spånga gymnasium var också det närmaste gymnasiet där jag är uppväxt vilket inte gjorde saken svårare att besluta om. Efter studenten jobbade jag ett år på solvalla med deras ponnytravverksamhet och när jag sedan kom in på veterinärprogrammet 2006 började en helt nytt liv, studentlivet i Uppsala. I skrivande stund har jag precis avslutat 5 års studier och har för första gången tagit emot och behandlat mina första patienter. Det är ett fantastiskt yrke och nu känns det mera rätt än någonsin!
Hundarna har alltid funnits inom familjen och min mamma föder upp schäfrar, läs mer om dem på Kennel Anjolis. Min första egna hund var en Irländsk röd setter ”Leo” men han blev inte gammal pga höftledsdysplasi. Efter honom hann jag flytta hemifrån innan det var dags för nästa egna hund och det var Gizmo, läs mer om honom på hans egna sida. Gizze var ett komplement hemma på kenneln till schäfrarnas bruksegenskaper, en utställningshund som skulle ta hem allt i utställningsringen då schäfrarna var av brukstyp och aldrig var i närheten av något CK. Men inte blir det alltid som man tänkt sig, Gizze fick ett litet underbett med en felplacerad hörntand och vips så var utställningskarriären över innan den ens hade börjat. Synd på en så fin liten hund jag hade lärt känna och inte kunde jag låta min mamma sälja honom. Sagt och gjort så fick jag ta över Gizmo istället. Han flyttade med mig till Uppsala och vi började träna lydnad så smått. Efter några månader kändes det som att det saknades något eller någon. Gizze hade flera timmar per dag emellan promenader och träning som dötid och jag kände att kan man ha en liten hund kan man väl lika gärna ha två. Så började jag leta efter en till liten pomeranian och denna gång ville jag ha en tjej. Hon skulle ha helt andra linjer än Gizzes och vara orangesobel. Letandet tog ganska snabbt fart och när Gizze var ett år kom det ut en annons på en orangesobel pomeraniantikvalp. Hennes mamma och Gizze var väldigt lika och jag föll direkt. Denna lilla tjej ville jag ha. Det slumpade sig så att uppfödaren ville ha en fodervärd till tiken som var den enda tiken i kullen. Detta var jag såklart intresserad av då jag sett min mammas tidigare insats i Gizze som bara försvunnit och tänkte att delad/halverad insats är bättre än att förlora allt själv och att det dessutom var en fin valp eftersom uppfödare ville satsa på den. Till Jullovet 2007 fick jag hämta den fina lilla tikvalpen Stella och det har jag aldrig ångrat:).
